To the Gang of Seven-Vad jag vill ha

Litteraturmanifestdebatten (LMD) tar aldrig slut. I DN 3/10 skriver Moa Matthis ”Man blir inte klokare av att läsa litterära manifest men det är spännande att se författare reflektera över sitt yrke; vad och hur det bör göras, och kanske mest intressant, för vem?” Matthis skriver också ”Höstens LMD har inte handlat så mycket om läsarna och det är kanske klokt…”

Men jag, som en av ”läsarna” accepterar inte den tanken.

The Gang of Seven fick plats i DN till att publicera Manifest 1 (656 ord) och ytterliggare en chans att publicera Appendix (763 ord) som varken gjorde mig klokare (som Matthis) eller fångad av reflektioner över författarnas yrke (till skillnad från Matthis).

Vad jag fick lära mig av dessa ungefär 1400 ord kan förkortas till: ”Vi är och förblir Story Tellers. Vi anklagar kritiker, förlag, och författare som inte tänker som vi – kanske även professorer för att ”…de alla har drivit den unga svenska prosen allt längre ut i en periferi…” Vi anklagar även ”Alarmerande många läsare (som) har i dag vänt ryggen åt den unga svenska prosan…”

Med andra ord det är vi alla som måste bära ansvaret för att samtliga sju ”unga” inte blivit lästa till den graden de önskar. Ni sju visade oss att Ni var arga mot alla men det hjälper inte.

Matthis ville påminna oss om att giganterna - Eliot, Joyce, Stein, och Hemingway - var ”ytterst världsliga i sitt manövrerande på marknaden” och ville bli lästa. Så ville The Gang of Seven (Axmacher till Wolff) som betraktar sig som representanter för ”den unga svenska prosan.” bli lästa.

Men allt som de kunde komma med var ”Vi skall skriva.” Men goda föresatser räcker inte, som min mor lärde mig – The road to hell is paved with good intentions.. Mina förslag, delvis till dem ”unga”, delvis till tidningar och universitet, som jag lägger fram - om Ni sju skulle vilja nå mig – är:

1) Skriv noveller och romaner, 2) Skapa en ”Unga svenska prosans” webbsajt där alla 7 med flera finns, 3) Använd webbsidan för att göra det lätt för mig att få smaka av vad Ni skrivit, 4) Fråga tidningar som DN om det är så läservänligt att ägna 4 hela sidor (3/10 t ex) åt två franska författare – en levande, Claire Castillon, en död, Simone de Beauvoir - om det finns nya böcker av unga svenska författare som förtjänar 250 ord var. 5) Kom ihåg att det kommer nya böcker från alla världens horn varenda dag och att jag som läsare får fiska på Amazon och Google och AdLibris där det finns - varje gång jag tittar - böcker som lockar – nyligen Monika Fagerholms Glitterscenen (från Finland) – och köper.

Och en sista kommentar – synd att det svenska universitetet inte har någon Liberal Arts tradition (jfr Yale, Harvard, Brown mm) som innebär att varje student får chansen att läsa litteratur samtidigt som de läser psykologi, kemi, eller annat och inte bara det utan också att varje universitet anställer författare som hinner undervisa och skriva och blir kända. Joyce Carol Oates är en sådan.