Författare mot författare

Författare mot författare – varför?
Lördag 22/ 9 2009 kunde man se i Kultur delen av Dagens Nyheter (DN) en bild av sju unga svenska författare som hade skrivit Manifest för ett nytt litterärt decennium. De ville visa att de var arga fast mot vem är den återstående frågan. Där fanns dessa tre rubriker: 1) Det realistiskt förankrade berättandet har ¬annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen, 2) Gränsen mellan den fiktiva och den själv¬biografiska prosan har suddats ut. 3) Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

I manifestet nedan använde de ”The Editorial We” (Jag vet inte om uttrycket används på svenska) för att berätta vad och hur vi sju tänker skriva i framtiden. Det var 10 stycken ”Vi punkter” och här ett exempel från tvåan. Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ¬läsekrets

Efter att jag hade gått igenom hela 10 punkter ett par gånger tänkte jag först ”Only in Sweden” skulle ett gäng författare ta i anspråk att lägga fram ett sådant manifest. Jag gav uttryck till detta påstående först i en kommentar i DN om en artikel eller om Jonas Thentes blogg – kanske båda.

Två eller max tre enkla frågor här i fall någon läser denna: 1) Hur kommer det sig att dessa sju tagit den vägen? 2) Om jag har rätt att ett motsvarande gäng i USA/Nordamerika aldrig skulle göra så, varför gör man så i Sverige?, 3) What’s the point? Här menar jag att hittills har alla bra romaner blivit skrivna av individer. Skall var och en av dessa sju följa hela manifestet då han eller hon påbörjar The Great New Swedish Novel? Eller tänker de skriva som kommité?

Jag återkommer på svenska och engelska snarast möjligt med mina hypoteser.