Dilsa Demirbag-Sten som kom till Sverige från Kurdistan (läs hennes bok Stamtavlor) skriver i dag i DN (24/9) en debatt artikel som är garanterad att stimulera debatt om två viktiga frågor. Man förstår av bilden i vilken man ser bara två ögon som tillhör en kvinna som annars är gömd bakom niqabs svarta tyg att artikeln delvis handlar om debatten om en lärare får klä ut sig på det sättet - i Sverige. Men Dilsa ställer en viktigare eller mer omfattande fråga - vem skall representera Sveriges diversa muslimer i diskussioner med regeringen? Hon nämner några som har tagit an sig rollen och frågar - hur blev de utvalde? Det är viktigt att regeringen, kanske först och främst Nyamko Sabuni besvarar Dilsas frågor, men lika viktigt att de muslimer som jag känner hör av sig.
Naturligtvis blir jag nyfiken om att veta om likadana frågor har framförts i USA men kan ej minnas att jag har sett motsvarande i New York Times som jag läser "cover to cover" varenda dag.
I will be back in English if I find anything from the USA and will pose the questions to a sample of my many muslim friends in Sweden.
Thursday, September 24, 2009
Friday, September 18, 2009
It's Not About Race - 150 Words for the New York Times
First English, then Swedish (19 September 2009 - have added a link to Charles Blow-NYT-Read it!)http://community.nytimes.com/comments/www.nytimes.com/2009/09/19/opinion/19blow.html#bozoanchor
As recent posts show, I have been trying to keep up with the Manifest debate in Sweden. But there is a much more important debate going on in the USA. Today (18 September, David Brooks expressed in the New York Times some important thoughts that the Times editors seem unable to grasp. Therefore I have written the 145 words below and sent to the Times. The limitation to no more than 150 words is excellent, too bad Never in Sweden. Try it sometime.
Som mina senaste inlägg har visat, jag har försökt hinna i kapp med allt som publiceras om Manifest debatten i Sverige. Men, det pågår en mycket viktigare debatt i USA. Idag, 18 september, har David Brooks publicerat i The New York Times väsentliga tankar som NYT redaktörer inte fattar. Jag har skrivit och skickat 145 ord till the Times. Restriktionen - mindre än 150 ord är utmarkt, tyvärr Never in Sweden. Prova!
David Brooks has it right (9/18). It is time to stop thinking in James Watson terms (10/2007): The “African genome” does not offer the intellectual potential of the “Watson-group genome”. Since the Times has never, to my knowledge, revealed the name of the President’s “race” I suggest the Time’s writers adopt the following alternative.
's
Analyze in each Times article the statements of those who dislike, distrust, even hate and excoriate Barack Obama in terms of the expressed basis for these expressions. Doing so will reveal the abysmal ignorance of these critics as concerns Marxism, Hitler, socialism, medical care in Europe and Canada, and more. The thoughts expressed by my President arise not from that place in his genome that assigned a brown or beige skin color (Duke Ellington’s terms) but rather from his life history, his education, and his intellect. It’s Not About Race!
As recent posts show, I have been trying to keep up with the Manifest debate in Sweden. But there is a much more important debate going on in the USA. Today (18 September, David Brooks expressed in the New York Times some important thoughts that the Times editors seem unable to grasp. Therefore I have written the 145 words below and sent to the Times. The limitation to no more than 150 words is excellent, too bad Never in Sweden. Try it sometime.
Som mina senaste inlägg har visat, jag har försökt hinna i kapp med allt som publiceras om Manifest debatten i Sverige. Men, det pågår en mycket viktigare debatt i USA. Idag, 18 september, har David Brooks publicerat i The New York Times väsentliga tankar som NYT redaktörer inte fattar. Jag har skrivit och skickat 145 ord till the Times. Restriktionen - mindre än 150 ord är utmarkt, tyvärr Never in Sweden. Prova!
David Brooks has it right (9/18). It is time to stop thinking in James Watson terms (10/2007): The “African genome” does not offer the intellectual potential of the “Watson-group genome”. Since the Times has never, to my knowledge, revealed the name of the President’s “race” I suggest the Time’s writers adopt the following alternative.
's
Analyze in each Times article the statements of those who dislike, distrust, even hate and excoriate Barack Obama in terms of the expressed basis for these expressions. Doing so will reveal the abysmal ignorance of these critics as concerns Marxism, Hitler, socialism, medical care in Europe and Canada, and more. The thoughts expressed by my President arise not from that place in his genome that assigned a brown or beige skin color (Duke Ellington’s terms) but rather from his life history, his education, and his intellect. It’s Not About Race!
Saturday, September 12, 2009
Morning in Sweden - I suggest that hidden behind the manifests that The Swedish authors who I am calling The Gang of 7 published in DN is their simple wish to be loved by Swedish critics. Then maybe they will be read by Swedish readers. One of my hypotheses about them was that they would like to be read as much as Philip Roth or Claire Messud is read. My hypothesis was confirmed in one case at least, and that led me to enter the Swedish text below in Dagens Nyheter rather early this morning, the 12th of September.
Har följt debatten om The Gang of 7 och haft svårt att förstå varför de skrivit sina 10 + 10 löften i DN. I dag läser jag: ”…vi redan nu…börjat arbeta efter de tio löften..” Aha! Nu kan jag LL se fram emot att läsa den första romanen skriven av 7 samarbetande författare, lite som en vetenskaplig artikel i NEJM. För att försöka förstå dessa 7 har jag googlat alla och nu hittat nyckeln: Högström i Expressen 18/9 2007 ”De tre bästa romaner jag läst det senaste året är Claire Messuds The emperor’s children, Philip Roths Everyman och Ian McEwans On Chesnil beach. Ingen av dem skulle vara tänkbar på svenska…” Parad exempel av vad jag kallar för Never in Sweden fenomen (se min blogg)! Liknar också vad Jonas Thente skrivit i sin blogg om Pynchons Inherent Vice: ”… hur kommer det sig att ingen svensk författare lyckas kombinera samhällsanalys med smart och konsekvent burlesk?” Mitt förslag till gänget: Skriv på engelska men akta Er för Herr Engdahl DN 2/1 2008.” Green Card anyone?
http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-appendix-1.951029
Har följt debatten om The Gang of 7 och haft svårt att förstå varför de skrivit sina 10 + 10 löften i DN. I dag läser jag: ”…vi redan nu…börjat arbeta efter de tio löften..” Aha! Nu kan jag LL se fram emot att läsa den första romanen skriven av 7 samarbetande författare, lite som en vetenskaplig artikel i NEJM. För att försöka förstå dessa 7 har jag googlat alla och nu hittat nyckeln: Högström i Expressen 18/9 2007 ”De tre bästa romaner jag läst det senaste året är Claire Messuds The emperor’s children, Philip Roths Everyman och Ian McEwans On Chesnil beach. Ingen av dem skulle vara tänkbar på svenska…” Parad exempel av vad jag kallar för Never in Sweden fenomen (se min blogg)! Liknar också vad Jonas Thente skrivit i sin blogg om Pynchons Inherent Vice: ”… hur kommer det sig att ingen svensk författare lyckas kombinera samhällsanalys med smart och konsekvent burlesk?” Mitt förslag till gänget: Skriv på engelska men akta Er för Herr Engdahl DN 2/1 2008.” Green Card anyone?
http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-appendix-1.951029
Friday, September 11, 2009
Författare mot författare
Författare mot författare – varför?
Lördag 22/ 9 2009 kunde man se i Kultur delen av Dagens Nyheter (DN) en bild av sju unga svenska författare som hade skrivit Manifest för ett nytt litterärt decennium. De ville visa att de var arga fast mot vem är den återstående frågan. Där fanns dessa tre rubriker: 1) Det realistiskt förankrade berättandet har ¬annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen, 2) Gränsen mellan den fiktiva och den själv¬biografiska prosan har suddats ut. 3) Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.
I manifestet nedan använde de ”The Editorial We” (Jag vet inte om uttrycket används på svenska) för att berätta vad och hur vi sju tänker skriva i framtiden. Det var 10 stycken ”Vi punkter” och här ett exempel från tvåan. Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ¬läsekrets
Efter att jag hade gått igenom hela 10 punkter ett par gånger tänkte jag först ”Only in Sweden” skulle ett gäng författare ta i anspråk att lägga fram ett sådant manifest. Jag gav uttryck till detta påstående först i en kommentar i DN om en artikel eller om Jonas Thentes blogg – kanske båda.
Två eller max tre enkla frågor här i fall någon läser denna: 1) Hur kommer det sig att dessa sju tagit den vägen? 2) Om jag har rätt att ett motsvarande gäng i USA/Nordamerika aldrig skulle göra så, varför gör man så i Sverige?, 3) What’s the point? Här menar jag att hittills har alla bra romaner blivit skrivna av individer. Skall var och en av dessa sju följa hela manifestet då han eller hon påbörjar The Great New Swedish Novel? Eller tänker de skriva som kommité?
Jag återkommer på svenska och engelska snarast möjligt med mina hypoteser.
Lördag 22/ 9 2009 kunde man se i Kultur delen av Dagens Nyheter (DN) en bild av sju unga svenska författare som hade skrivit Manifest för ett nytt litterärt decennium. De ville visa att de var arga fast mot vem är den återstående frågan. Där fanns dessa tre rubriker: 1) Det realistiskt förankrade berättandet har ¬annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen, 2) Gränsen mellan den fiktiva och den själv¬biografiska prosan har suddats ut. 3) Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.
I manifestet nedan använde de ”The Editorial We” (Jag vet inte om uttrycket används på svenska) för att berätta vad och hur vi sju tänker skriva i framtiden. Det var 10 stycken ”Vi punkter” och här ett exempel från tvåan. Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ¬läsekrets
Efter att jag hade gått igenom hela 10 punkter ett par gånger tänkte jag först ”Only in Sweden” skulle ett gäng författare ta i anspråk att lägga fram ett sådant manifest. Jag gav uttryck till detta påstående först i en kommentar i DN om en artikel eller om Jonas Thentes blogg – kanske båda.
Två eller max tre enkla frågor här i fall någon läser denna: 1) Hur kommer det sig att dessa sju tagit den vägen? 2) Om jag har rätt att ett motsvarande gäng i USA/Nordamerika aldrig skulle göra så, varför gör man så i Sverige?, 3) What’s the point? Här menar jag att hittills har alla bra romaner blivit skrivna av individer. Skall var och en av dessa sju följa hela manifestet då han eller hon påbörjar The Great New Swedish Novel? Eller tänker de skriva som kommité?
Jag återkommer på svenska och engelska snarast möjligt med mina hypoteser.
Wednesday, September 2, 2009
Only in Sweden - Case Study 1 - What Swedish Authors Do
At the end of August seven Swedish authors published a “Manifest” in the pages of Sweden’s New York Times AKA Dagens Nyheter (DN) about the rules that they say Swedish authors of fiction should follow in the future. This started a debate, which continues in DN and in the blogosphere. The entire phenomenon is definitely an Only in Sweden phenomenon.
I enter this note in case someone actually reads the comment I just entered (2 August) in DN and looks here in my blog for a promised expansion of the thoughts expressed in the 684 character ”kommentar” in DN.
But in the event some American reads these few sentences I will ask if you might name 5 American authors of fiction and then answer the following question: What is the probability that these five would spend time writing a manifest stating rules that American authors should follow in the future when each author plans his or her next novel? That’s what the Swedish authors did-Only in Sweden, Never in America. Why? Stay tuned.
I enter this note in case someone actually reads the comment I just entered (2 August) in DN and looks here in my blog for a promised expansion of the thoughts expressed in the 684 character ”kommentar” in DN.
But in the event some American reads these few sentences I will ask if you might name 5 American authors of fiction and then answer the following question: What is the probability that these five would spend time writing a manifest stating rules that American authors should follow in the future when each author plans his or her next novel? That’s what the Swedish authors did-Only in Sweden, Never in America. Why? Stay tuned.
Subscribe to:
Posts (Atom)